stunder på dagen. Men jag vill ha rätt att börja och framför allt sluta min dag ensam. Att tänka ensam, och att sova ensam. Jag tror inte att jag passar för äktenskap och familjeliv.
De stodo tysta några ögonblick. Från en bänk i närheten hördes två viskande röster. En kvinnoröst: ”Men du har ju lovat…” Och en mansröst: ”Ja, vad lovar man inte…”
Arvid och Dagmar möttes i ett leende.
— Vi ha åtminstone inte lovat varandra något, sade han. Och tycker du inte också att det är bäst så?
— Jo, svarade hon. Och jag förstår dig ju så väl.
Han följde henne till hennes port. Sedan gick han till tidningen. I Torsten Hedmans rum, som han fortfarande begagnade när det var ledigt, fann han professor Levini vid skrivbordet.
— Ursäkta, sade professorn, tar jag upp platsen? Men jag är strax färdig…
— För all del, herr professor… Får jag bara lov att telefonera ett ögonblick.
Han telefonerade ner till källaren och bad om ett avdrag av sitt begravningsreferat.
— Det är sant, sade professor Levini, ni var ju på begravningen — var det inte en skandal? Var det inte förfärligt? Jag menar prästen! Det var nästan ännu värre — på sitt sätt — än då han för åtta år sedan i Klara kyrka pratade strunt över Viktor Rydbergs lik och anvisade honom plats i ”förgården” — till det heliga och allra heligaste har han förmodligen själv nycklarna! Och till lön — ”likstol”
110
