— Din liknelse haltar, sade han. Jag kan väl inte på en gång vara hästen och herrn i ekipaget?
— Den haltar inte alls, svarade Markel. Du är på en gång hästen och herrn i ekipaget! Skall vi tala Kant? Stjärnblom als Erscheinung, det är hästen, eller rättare sagt hästen skenande med ekipaget, det hela uppfattat i ett; Stjärnblom als Ding an sich, det är herrn i ekipaget! Hästen är Stjärnblom som medlem av sinnlighetens värld, herrn i ekipaget är Stjärnblom som förnuftigt väsen — det vill säga, inte när han uttrycker sig så oförnuftigt som herrn i det ifrågavarande ekipaget!
Stjärnblom satt tankfull.
— Vi skall inte gräla, Markel, sade han. Det är kanske orätt av mig att gentemot dig ta saken formellt. Och jag kan för resten lugna dig med att jag, på heder och samvete, inte har en tanke på att göra något ”parti”.
— Gott, svarade Markel. Då kommer vi till den tredje möjligheten. Det är den, att hon är kär i dig, medan du inte är kär i henne — mer än jämnt upp så mycket som varje normal man är kär i varje välskapad kvinna — men att du begagnar henne och hennes kärlek till förmån för dina sinnliga lustar. Och det är mänskligt. Men det är gement! Så får man inte göra! Skall vi tala Kant igen: aldrig begagna en människa — aldrig bara begagna henne! Det är gement!
Arvid Stjärnblom kände det som om han blev litet blek.
