Den gamle var sig lik, blott litet vitare i huvudet än för sex år sedan, och kanske ännu litet mera fåordig än då. Samtalen mellan far och son formade sig mest som korta intervjuer — korta frågor av den gamle, och litet längre svar.
— Artar gossen sig bra?
— Ja, han är kvick och rar. Bokbindarn och hans hustru är förtjusta i honom.
— Och modern?
— Hon arbetar i sin affär och har väl inte så ofta tid att se till honom. Jag har ju oftare ärende ut till Sundbyberg; bokbindarn binder mina böcker.
— Vad kallar han dig? Gossen, menar jag.
— På sista tiden har han börjat lära sig att kalla mig pappa. Förut kallade han bokbindarn pappa och mig farbror.
— Hm. Hur gammal är det han är — fyra år. Han är snart i den åldern att han bör komma i en familj av den klass som hans far hör till. Jag ville gärna ha honom här; här är friskt och sunt för en pojke att växa upp. Men jag är gammal och skall väl snart dö. Och gamla Sara har inte mycket förstånd på barn, är jag rädd. Hon har visserligen haft ett själv, men det var för mer än femti år sen…
Gamla Sara, hushållerskan, kom ut med punschbrickan.
— Skål, Arvid.
— Skål, far.
Och efter en paus:
116
