kraft, det vet du ju, far! — hjälpte henne ut över ”olyckshändelsen”, var den saken klar. Och nu seglar hon sin egen sjö och söker aldrig någon kontakt med mig. — Hennes ”fästman”, som jag aldrig har sett och som ändrade vistelseort så snart det började osa bränt, var kanske en högst ordinär företeelse. Och jag var kanske för henne sagan, äventyret — vad vet jag? Vad vet jag om hur livet formar sig i en liten fattig butikflickas tankar och drömmar? — Men hon har aldrig sedan sökt mig på något sätt.
— Ser du henne någon gång?
— Mycket sällan. En gång ha vi träffats i Sundbyberg. Hon har bett mig att inte handla i den affär där hon nu är. — Hon ville glömma, sade hon. Men jag brukar skicka henne någon liten present till julen.
— Jag ville ändå bra gärna se din gosse, sade den gamle. Och jag har tänkt på en sak. Vi har fått en ny präst, som du vet. Ljungberg heter han. Han har varit gift i sex år och har inga barn. Han kanske kunde ta din pojke för detsamma i månaden som bokbindarn, eller om han ville ha mera så kan jag betala det. Förra året betalade jag det sista av mina gamla skulder, så att nu reder jag mig och har litet över. Men det är ju sant, du är fritänkare, du vill kanske inte låta din pojke växa upp i ett prästhus?
— Det betyder mindre, om han annars är en hygglig karl. Jag tror att det är bäst för ett barn att få
118
