ungefär den uppfostran, som landets och tidens barn i allmänhet får. Jag tror inte att det i regeln går bra att uppfostra ett barn till den eller den bestämda lifsåskådningen. Det slår ofta ut i motsatsen. Hellre låta honom själv, när tiden kommer, pröva sina krafter på att hitta rätt i trasslet… Men hurdan är prästen?
— Hygglig karl, inte ett spår läsaraktig utan precis som vanligt folk. Och hans hustru är litet klen och melankolisk, men annars en rar människa.
— Så. Ja, då är det ju alltid något att tänka på. Men det är en annan sak också. I fråga om oäkta barn är det modern som har föräldrarätten. Fadern har bara att betala. Det kommer alltså an på vad hon säger om saken.
— Nå, så skriv och fråga henne!
Arvid skrev till Alma Lindgren, framställde saken och frågade om hennes mening.
Under tiden talade den gamle med kyrkoherden Ljungberg och hans hustru om saken. De ville gärna ta gossen, men som eget barn och utan betalning.
— Det går han aldrig in på, svarade jägmästar Stjärnblom. Då låter han hellre pojken stanna hos bokbindarn!
Arvid gick till kyrkoherden för att själv sköta förhandlingarna. Kyrkoherden var en man på omkring fyrtio år, starkt byggd och med ett godmodigt och intelligent ansikte. Hans fru var en vänlig, men litet blek och tunn kvinna i trettioårsåldern.
