— Nej — nej visst… Du kunde väl inte gärna säga något annat. — Nå, och vad sade din far?
— Först kallade han mig slyna och allt möjligt fult. Men sen lugnade han sig och sade att han stod vid de tvåtusen om året, om det kom till giftermål. Och om dig sade han ingenting ont.
…Han stod vid fönstret med händerna på ryggen och såg ut i septemberskymningen. ”Hemligt förlovad.” En ensam stjärna glimtade svagt på den bleka höstskymningshimlen. Så: nu var han alltså hemligt förlovad. Det var en överraskande nyhet…
Hon smög sin arm om hans hals och sin mun till hans öra:
— Är det verkligen så rent omöjligt för dig att gifta dig?
— Nog förefaller det mig så tämligen omöjligt, svarade han.
Hennes arm släppte hans hals. Och de tego bägge. Och han stirrade ut i det grånande, mörknande blå.
Plötsligt hörde han snyftningar bakom sig. Hon hade kastat sig framstupa på sängen och grät och grät.
Han gick till henne och tog hennes huvud mellan sina händer:
— Inte gråta, sade han, inte gråta! Vi får väl försöka det omöjliga! Liten!
…Och deras munnar möttes i en lång kyss.
122
