klänning med vita spetsar. Det är min finaste klänning, men det är ändå inte därför jag tycker så mycket om den. Det är för en annan orsaks skull. För det var den klänningen jag hade på den gången.
Den gången.
Och hon tänkte vidare: Älskar han mig? Jo, jo. Visst gör han det.
Men älskar han mig riktigt — riktigt —?
Hon mindes en gång för inte så länge sen — en kväll de sutto i syrenbersån ensamma. Han hade plötsligt försökt en djärv smekning, som gjorde henne rädd. Men han hade visst själv strax förstått att han var på orätt väg, ty han hade tagit hennes hand, den hand, som hon värjde sig med, och kysst den som om han velat säga: förlåt.
Jo, tänkte hon, han älskar mig säkert riktigt.
Och hon tänkte vidare: Jag älskar honom. Jag älskar honom.
Hon tänkte så starkt, att hennes läppar rörde sig med hennes tankar och tanken blev en viskning: jag älskar honom.
Blått och vitt — blått och vitt — — — Och vattenplask — plask — plask —
Plötsligt kom hon i tankar om, att hon först denna sommar hade upptäckt hur skönt det var att bada ensam. Hon undrade hur det kunde komma sig. Men skönt var det. Annars, när flickor bada tillsammans, måste de ju alltid skrika och skratta och föra liv. Men det är mycket skönare att vara ensam
