socialisterna, till Norge och gifta dem huller om buller, så att det blir ett folk!
— Nå, vad sa kungen om det?
— Äh, han skratta bara. Hm. Men det var inte det vi skulle tala om. Har du några skulder?
— Det är så obetydligt att jag skäms för att tala om det…
— Nej, sjung ut bara!
— Men bästa farbror, svarade Arvid, jag har naturligtvis aldrig ett ögonblick tänkt mig att farbror skulle ha något besvär med den saken… jag är skyldig en av mina vänner fem hundra kronor, det är alltsammans, och jag ber farbror att låta det vara en sak mellan honom och mig…
— Kommer inte i fråga! Den saken skall jag göra upp. Min svärson får inte ha några skulder! — Vem har du lånat dem av?
— Av Herman Freutiger…
— Så, känner du honom? Det är en präktig gammal gosse, jag känner honom från Sällskapet…
Fru Randel stack in huvudet:
— Nå, frågade hon sockersött, kommer herrarna till något resultat? Supén är serverad!
Direktör Randel reste sig med värdighet.
— Bed Dagmar komma in, sade han.
Dagmar kom in blygt rodnande.
— Ja, min lilla flicka, sade direktör Randel, nu får du alltså den man du vill ha. Jag hoppas att ni skall göra varandra lyckliga. Och framför allt vill jag
126
