Arvid och Dagmar Stjärnblom levde mycket lyckligt tillsammans. I december 1904 föddes dem en liten dotter. Hon fick i dopet namnen Anna Maria. Vid dopet skedde ett litet missöde, men det var lyckligtvis lätt reparerat:
En kristallskål, en av lysningspresenterna, stod uppställd på ett litet bord, och där bakom ställde sig prästen — det var Harald Randel — medan gästerna stodo uppställda i en halvcirkel. Och prästen började:
— I Guds, Faderns, Sonens och den helige Andes namn, amen!
Här gjorde han en paus och böjde sig fram över skålen:
— Men, tillade han, vi skulle ju egentligen också ha litet vatten i skålen…? Vattnet, han log ett nästan överjordiskt småleende, verkar det visserligen icke, men det hör ju till i alla fall…
Arvid tog skålen och störtade ut till vattenledningen.
— — — Nästa höst föddes ännu en liten flicka. Hon fick namnet Astrid; och den gången var det vatten i skålen.
