Det var det året unionen sprack och kungen grät och E. G. Boström trillade av stolen, och hans efterträdare, som var nyktrare och kallare i huvudet än vad som tilltalade ögonblickets stämning, skälldes ut och trillade också av stolen, och en sonsons dotterson av gamle Jean-Baptiste besteg under artistnamnet Hakon VII Harald Hårfagers tron!
— — — Arvid Stjärnblom levde mycket lyckligt
med sin hustru. Dock kände han stundom en
naggande oro för framtiden. Och han beslöt att tills
vidare inte sätta flera barn i världen; han erinrade
sig med fasa Apostlagärningarnas berättelse om en
man ”med fyra ogifta döttrar som profeterade”.
Hans svärfar, Jakob Randel, höll visserligen ännu
sina affärer över vattnet, men ingen kunde säga hur,
än mindre hur länge… En dag hade Arvid träffat
Freutiger på gatan. De hade inte sett varandra på
länge. Arvid kände sig litet generad för sin gamla
skuld på 500 kronor. Och han frågade om hans
svärfar hade sagt något om den.
— Tja, svarade Freutiger, det har han verkligen. Jag träffade honom en kväll på Sällskapet, och han sa till mig: ”Hur är det, är inte Stjärnblom skyldig dig 500 kronor?” — ”Äh”, svarade jag, “det är väl ingenting att tala om!” — ”Nej, det tycker jag också!” sa Randel. Och så talade vi inte mer om det. Men lite senare på kvällen fick han mig att ta
134
