och alldeles tyst och bara lyssna till vattnets plask mot stenhällarna.
Men medan hon klädde på sig, gnolade hon på en visa:
En gång i bredd med mig
prästen skall fråga dig,
om du vill vara min
utvalda vän.
Men orden sjöng hon inte, utan gnolade bara melodien.
Artisten Stille hyrde sedan urminnes tider var
sommar samma rödmålade fiskarstuga långt ute i
skärgården. Han målade tallar. Det hade på sin
tid blivit sagt om honom, att han upptäckt
skärgårdstallen, liksom Edvard Bergh hade upptäckt
den uppsvenska björkhagen. Han tog helst sina
tallar i sol efter regn, då stammarna lyste av fukt i
solskenet. Men han behövde varken regnväder eller
solsken för att måla dem så: han kunde det
utantill. Han försmådde inte heller att låta kvällsolen
brinna i röda reflexer på den tunna, ljusröda barken
mot trädets topp och i det knotiga, vridna
grenverket. Han hade fått medalj i Paris på sextiotalet
Hans mest berömda tall hängde i
Luxembourg-galleriet, och han hade också ett par på
Nationalmuseum. Nu — mot slutet av nittitalet — var han
ett bra stycke över de sextio och hade med åren
kommit litet i bakgrunden i den växande
konkurrensen. Men han arbetade segt och flitigt som han
10
