Som eldflugor ilade gatornas och butikernas ljus förbi droskans fönster…
Generalkonsul Rubins våning vid Sturegatan —
den ”riktiga” biten av Sturegatan, vid Humlegården
— strålade i full belysning. En betjänt och två nätta
unga flickor gingo omkring och bjödo smörgåsbrickor
med kaviar, gåslever och Lysholms akvavit.
Generalkonsuln var en av de få svenskar, som hade nog
moraliskt mod att bjuda sina gäster på norskt
brännvin efter 1905. Han gick omkring bland herrarna
och delade ut små lappar med bordsdamens namn
och en liten kartskiss över middagsbordet. På det
kort han räckte Arvid stod det: Fröken Märta
Brehm. Han bjöd armen åt en smärt dam med ett
blekt och fint och litet sorgmodigt ansikte, och medan
en liten stråkorkester i lilla salongen spelade
”Intåget i sångarsalen”, tågade man ut i matsalen.
Arvid såg sig omkring vid middagsbordet. Värden hade fört fröken Ellen Hej till bords. Hon liknade en åldrad och väderbiten madonna. Värdinnans kavaljer var P. A. von Gurkblad. Det passade ju bra: generalkonsulinnan var av gammal karolinsk adel, född Grothusen… Snett över bordet såg han Freutiger nicka åt sig, och han nickade tillbaka. Freutigers bordsdam var Dagmar. Långt borta vid andra ändan av bordet skymtade han Markels härjade ansikte med den hängande mustaschen, som började bli litet grå… Och inte långt ifrån honom såg
138