han Henrik Risslers lilla clownprofil sticka fram… Och fröken Elga Grothusen, den unga, vackra och firade och omskvallrade författarinnan, en nièce till fru Rubin…
Medan soppan — Potage à la chasseur — serverades, spelade orkestern menuetten ur ”Don Juan”.
Arvid Stjärnblom höjde sitt rödvinsglas mot sin bordsdam, fröken Märta Brehm. Och hon höjde sitt och böjde lätt på huvudet.
Vad skulle han tala med henne om? Han kände hennes historia, eller trodde sig känna den. En kärlekshistoria, och ett barn… Han kunde inte i en hast erinra sig var eller av vem han hade hört det. Men han mindes att han hade hört något om att hennes ungdomskärlek var en ung medicinare, som sedan kom på allvarliga tankar och ändrade levnadsbana och nu verkade som sjömanspräst i Hamburg… Det gällde alltså att tala med henne om ungefär vad som helst, utom unga medicinare och oäkta barn och sjömanspräster…
— Är fröken släkt med den berömde författaren av ”Djurens liv”? frågade han.
— Nej…
Arvid kände att han blev röd. Jag har en av mina idiotdagar i dag, tänkte han. Det har jag för resten alltid, när jag är borta på en stor middag. Jag förstår inte att folk bjuder mig. Någon särskilt upplivande middagsgäst är jag ju inte.
Men fröken Brehm hjälpte honom:
