— Det faller ju av sig själv, svarade han.
Han visste inte riktigt om det var inbillning eller verklighet, men under bordet tyckte han sig känna sin högra fot smeksamt tangerad av en liten kvinnofot. Han bemödade sig att gengälda artigheten så finkänsligt som möjligt, medan de bägge stirrade rätt ut i luften med ett drömmande uttryck…
Man hade hunnit till fågeln: beckasiner. Musiken spelade Chopins ”Sorgmarsch”.
Det blev en underlig stillhet vid bordet.
— Vännen Rubin har sina bisarra idéer ibland, viskade Freutiger.
Betjänten smög omkring på tå och serverade ett gammalt châteauvin.
— Jag älskar Chopins sorgmarsch, sade fröken Brehm.
— Ja, svarade Arvid, men den är nu en gång skriven för piano och med alla effekter beräknade för pianots teknik. Därför måste alltid något av den gå förlorat när den skall översättas för stråkinstrument.
— Det är sant, ni är ju musikrecensent…
— Ja tyvärr. Därför blir jag tvungen att bryta upp om en stund, när vi har det som allra bäst. Fru Klarholm-Fibiger skall sjunga Senta i Holländaren, det är första gången hon går in i de stora Wagner-partierna, och jag har lovat henne att inte låta det gå opåaktat förbi… Men jag behöver inte vara på Operan förrän inemot nio, till andra akten.
Sorgmarschen var slut, och sorlet och pratet steg
