gjort i hela sitt mödosamma liv, och han förstod sig också på att sälja sina tallar.
— Att måla är ingen konst, brukade han säga, det kunde jag för fyrtio år sen lika bra som nu. Men att sälja, det är en konst som det tar tid att lära sig.
Hemligheten var enkel nog: han sålde billigt. Och så hade han dragit sig fram skapligt nog med hustru och tre barn och gjort gud och var man rätt. Nu var han änkling sedan ett par år. Liten, senig och knotig och med fläckar av frisk, rödlätt hy skymtande fram här och där genom det mossiga skägget, liknade han själv en gammal skärgårdstall.
Måleriet var hans yrke; men hans kärlek var musiken. Det var en tid, då han hade roat sig med att göra fioler och drömt om att komma glömda hemligheter i violintillverkningen på spåren. Det var länge sen. Men med pipsnuggan i mungipan gned han gärna sin fiol vid skärgårdsfolkets dans om lördagskvällarna.
Och han var förtjust, när han fick sjunga andra bas i kvartetter. Därför var han vid gott lynne denna dag vid middagsbordet.
— Det blir sång i kväll, sade han. Baronen har telefonerat att han kommer över med Stjärnblom och Lovén.
Baronen hade en liten egendom snett över viken och var närmaste granne, bland herrskapsfolk räknat. Kandidat Stjärnblom och notarien Lovén voro hans gäster.
