skam. Här satt han tätt vid sidan av sin ungdomskärlek. För första gången på nära tio år. Och det behövdes bara ett pärlhalsband med smaragdspänne för att föra honom in på låga cyniska tankar och fantasier om henne… Han frågade sig själv: vem är jag, och vad är jag på väg att bli? Har jag inte själv sålt mig till Dagmar för två tusen om året? Nå, i verkligheten var det visserligen inte så det gick till, men det är så det tar sig ut, utifrån sett… Kan det inte vara något liknande med Lydia? Kan det inte hade gått till på något annat sätt än som det tar sig ut utifrån?
Han betraktade henne förstulet. Å, herregud, vad hon var vacker! Hon var förändrad på ett sätt som han inte kunde förklara för sig… Hon var sig lik och dock en annan. Hon tycktes honom vackrare än någonsin förr, men vacker på något farligt och ödesdigert sätt. Och det hade kommit något främmande över henne. Det var något inom honom som sade: ”Tag dig i akt för den främmande kvinnan!” Gå härifrån, gå till tidningen, skriv din recension, tag en bil och hämta din Dagmar hos Rubins och kör hem!
Men han blev sittande.
Det blev mellanakt. Han hörde att hon växlade ett par ord med sin sällskapsdam eller vem det nu var hon hade med sig. Damen reste sig och gick ut. Lydia satt kvar.
Arvid satt också kvar på sin plats. Det hade blivit tomt omkring dem.
Deras händer sökte och funno varandra.
