De sutto tysta. Så sade hon, lågt:
— Är du lycklig?
Han teg en sekund.
— Ingen människa är väl lycklig, svarade han. Men man får väl leva ändå, så gott man kan.
— Ja, sade hon. Ja, man får väl det.
Sällskapsdamen kom in igen.
De sade intet mera.
Efter teatern gick han till tidningen och skrev
i största hast en kort, men varmt berömmande
recension över fru Klarholm-Fibigers Senta. Därefter
tog han en bil och hämtade Dagmar hos Rubins.
Där pågick just en livlig diskussion rörande
konungahusets ursprung i rashänseende. Freutiger påstod att
de voro judar.
— De äro inte judar, sade Markel. Så långa judar har man aldrig sett! Snarare är det möjligt, att de äro araber. Det är en stark morisk-arabisk insprängning i befolkningen i Béarn. Men för resten kan det ju göra detsamma. Det är mig omöjligt att inse det skymfliga i en härstamning vare sig från det folk, som uppfann Gud, eller från det folk som uppfann siffrorna!
— Jag är för resten lite jude själv, sade Markel; jag är åttondelsjude. Min mormor var halvjudinna, och hennes far var jude. Men han lär ha övergått till den rena evangeliska läran med den enkla moti-
154