veringen: det skall fan vara jude och betala skatt till två prästreligioner, när man inte tror på någon!
— — — Arvid fick Dagmar med sig i bilen och åkte hem.
Medan hon klädde av sig, letade han fram lite visky och sodavatten ur skafferiet. Han gjorde sig en grogg och gick av och an i sitt arbetsrum, medan han rökte på en cigarr. Två, tre steg fram, två, tre steg tillbaka. Han gick och mumlade några rader av Viktor Rydberg.
Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka.
Till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka…
Dagmar stack in huvudet i bara linnet:
— Här är din ring, sade hon, jag hittade den i min säng!
— Så, sade han.
Han gick av och an.
…Och väntar han något av åren.
så väntar han döden och båren…
Åter hörde han Dagmars röst:
— Kommer du inte snart?
Han hade stannat framför chiffonjén. Klaffen var nedfälld. Halvt i distraktion drog han ut den lilla lådan, där den gamla blyertsteckningen låg bland en del annat gammalt skräp. Den med pilskeletten och sträckfåglarna under de tunga höstmolnen. Och han
