Lydia steg hastigt upp och gjorde sig ärende ut i köket. Hon kände sig så het i kinderna.
— Jag sjunger inte med, muckade Filip.
— Så låt bli då, morrade fadern.
Saken var den att det var ett litet fel med kvartetten: den hade två första tenorer. Gubben Stille var ännu alltjämt en präktig andra bas. Baronen påstod sig kunna sjunga vilken stämma som helst ”lika briljant uselt”, men hade stannat för första bas. Stjärnblom sjöng andra tenor. Men äran och ansvaret som första tenorer delades av Filip och Lovén. Filips tenor var liten och späd och ren; avgjort lyrisk. Lovén åter hade en kolossal tenor, i vars mäktiga tonsvall Filip hjälplöst drunknade. Han påstods ha varit erbjuden engagemang vid Operan. Likväl kände Filip med stolthet sin oumbärlighet när det gällde subtilare saker, ty hans rival hade blott två strängar på sin lyra: forte och fortissimo Dessutom hade notarien Lovén en fiende i sitt passionerade sångartemperament: när lidelsen fick makt med honom, sjöng han falskt eller gjorde en tupp.
Otto bröt tystnaden vid bordet.
— Asch, sade han, du sjunger med i alla fall. En tenor, som kan hålla käften, när han hör andra sjunga, har man aldrig hört talas om.
— Du kan ju sjunga i det som ligger för din röst, medlade fadern.
Filip satt lite purken och petade i sin spenat. Han tänkte, att han möjligen kunde låta beveka sig att sjunga i ”Warum bist du so ferne”, kanske också
12
