på företräde hos Doncker. Tamburpojken säger till honom: doktor Doncker är upptagen. — Ja, så väntar jag, säger gubben. — Lundqvist, redaktionssekreteraren, går förbi; gubben frågar: träffas doktor Doncker? — Han är upptagen, säger Lundqvist. — Tre eller fyra av våra yngre medarbetare passera rummet, gubben frågar var och en av dem: träffas doktor Doncker? Och de svara alla: doktor Doncker är upptagen! Av en händelse fick jag nyss reda på att Doncker reste till Berlin för en vecka sedan, och att han ännu inte är återkommen. Han har alltså varit borta från tidningen i en åtta, tio dar utan att någon kristen själ, från tamburpojkarna till mig, har märkt hans frånvaro!
— Nå, det var ju en nätt prestation…
Markel tog en korrekturremsa från bordet och ögnade igenom den.
— Nej, vad är nu det här? sade han. Anton Ryge har skrivit en dialog, där en av personerna kallar Gustav Vasakyrkan för ”Odenkyrkan”. Men korrekturet tycks ha fattat det som ett sakligt misstag och rättat det till Gustav Vasakyrkan! Det påminner litet om något som en gång hände Gunnar Heiberg med en artikel i Verdens Gang. Han hade studerat det underliga ansiktsuttrycket hos folk som kommer ut ur kyrkan, ”isär når de har spist sin gud”. I korrekturet stod: ”prist sin gud”. Han rättade felet och bad om nytt korrektur. Och där stod det om igen: ”prist sin gud”. Heiberg gick in till chefen och förelade honom saken: dette her er jo meningslöst, sade han,
162
