der må väre en eller anden hellig idiot der inne på korrekturet! Priser sin gud gör folk jo hver gang de går i kirken, men spiser ham gör de ikke hver gang! — Det kan du rolig overlade til mig, sa chefen. Jeg skal nok passe på at det blir: spist sin gud. Så gick Heiberg hem. Och nästa morgon läste han i tidningen: prist sin gud.
Arvid gick över Klara kyrkogård. En och annan
lykta flämtade redan genom regndusket. Han gick
inte närmaste vägen, genom Klara Vattugränd, ty
klockan fattades ännu några minuter i halv tre. Han
stannade ett ögonblick vid Bellmans grav. Regnet
droppade sakta från de bägge små magra
trädskeletten vid graven.
Och klockorna dånade och sjöngo.
Han gick ut till Klarabergsgatan, vände om hörnet och gick in i Hôtel Continental, lämnade hatt, rock och käpp åt vaktmästaren och gick ett par steg in i matsalen och såg sig omkring. Den var så gott som tom. Två herrar sutto vid ett fönsterbord. Eljest var ingen att se, och salen låg i halvmörker med två eller tre glödlampor tända. Lunchtiden var slut, och det var ännu långt till middagstiden.
Arvid gick längst in i bakgrunden av matsalen och beställde en kopp te. Han hade knappt hunnit beställa förr än Lydia kom:
— Två te, sade han till vaktmästarn, och smör och rostat bröd.
