Han svarade, efter att ha betänkt sig någon sekund:
— Jag älskar henne på lutherskt vis.
— Vad betyder det?
— Å, det gör detsamma — — —
De sutto tysta och smuttade på sitt te. Han tänkte: Är hon densamma som förr? Samma Lydia som jag kysste i en syrenberså för mer än tio år sen?… Älskar jag henne ännu — kan jag älska henne nu, då hon har givit sig åt en främmande man? Eller kanske åt flera — — —
Han sade:
— Lydia. Minns du den gången för snart tio år sen — i Torsten Hedmans rum på Nationalbladets redaktion?
— Ja, jag minns… Litet dunkelt. Men jag minns.
— Minns du att jag frågade dig om något, och minns du vad du svarade?
— Ja… Nej…!
— Jag frågade dig om något. Jag bad dig om något. Och du svarade: Jag vill! Men jag törs inte!
Hon log ett beslöjat leende:
— Sade jag verkligen det?
— Ja.
— Så. — Ja, det var den gången…
Han dröjde med det han ville säga, men det kom till sist:
— Har du kanske möjligtvis blivit litet modigare sedan dess?
