”Kornmodsglansen”. Han mindes när de förra gången sjöngo ”Warum”. Lovén brakade lös, men så med ens knackade baronen av med stämgaffeln mot punschbrickan och sade: Håll käften, Lovén, och låt Filip sjunga det här, för det kan han! Och han mindes hur smältande fint och vackert han hade sjungit den gången.
Lydia återtog sin plats vid bordet.
— Jag fick lov att höra efter vad vi ha att komma med till kvällen, sade hon. Det blir skinkan om igen och strömming och sill och potatis och Ottos abborrar. Det är allt vad som finns.
— Och brännvin och öl och punsch och konjak, kompletterade Otto.
— Ja, vad behövs det mer, sade gubben Stille. Det är ju härliga guds gåvor alltsammans.
Augustisolen lutade redan mot sin nedgång, då
baronens lilla segelsnipa stack fram bakom udden.
Vinden hade mojnat. Seglen hängde slappa, och
man hade tagit till årorna. Då båten närmade sig
bryggan, firades seglen, roddaren vilade på årorna,
baronen gav ton med stämgaffeln, och medan snipan
sakta vaggades av dyningen från den vida fjärden
togo de tre männen i båten upp en Bellmanstrio:
Böljan sig mindre rör,
Æol mindre viner,
när han från stranden hör
våra mandoliner.
