Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Han sökte hennes blick, men hon såg rakt ut i rummets halvskymning med samma beslöjade leende:

— Kanhända det, svarade hon.

Hennes svar väckte på en gång en känsla av ångestskräck hos honom och ett våldsamt begär.

Han teg och hon teg.

— Kan du säga mig en sak, sade hon så — var ligger Taunitzer See?

— Taunitzer See?

Namnet föreföll honom välbekant, men han kunde inte i en hast erinra sig var han hade hört eller läst det.

— Nej, sade han, jag vet inte… Men det är väl någonstans i Tyskland eller Schweiz. Men hur så? Tänker du fara dit?

— Jag ville nog gärna det, sade hon. Om jag bara kunde få rätt på var den finns.

— Det bör väl inte vara så svårt?

— Jag är rädd att det inte blir lätt, sade hon. Jag låg vaken i natt och tänkte på ett ställe i ”Når vi döde vågner”. Och hela tiden ringde det för mina öron: ”Dejligt, dejligt var livet ved Taunitzer See!” Och så tänkte jag: den sjön finns visst inte till. Och det är kanske just det fina i saken.

— Så, på det viset… Nej, det har du nog rätt i. Den sjön är det kanske inte så lätt att hitta på kartan.

De tego bägge.

Hon viskade, mera för sig själv än vänd till honom:

— Men en gång i sitt fattiga liv skall man väl

166