dock ha lov att försöka leta sig fram till sin Taunitzer See…
Han smekte tigande hennes hand.
— Lilla Lydia, mumlade han, lilla Lydia… Så sade han:
— Hur har du det med din man?
— Mycket bra, sade hon.
Och med ett litet spotskt leende fogade hon till:
— Han är så lärorik att vara tillsammans med. Han kan och vet så mycket.
— Och du gjorde ju en stor bröllopsresa?
— Ja. Köpenhamn, Hamburg, Bremen, Holland, Belgien, Paris! Rivieran, Milano, Florens, Rom! Och från Brindisi till Egypten och pyramiderna. Där blickade tre årtusenden, eller om det var fyra eller sex — jag minns inte — ner på lilla Lydia Stille. Och så tillbaka igen och hem över Venedig, Wien, Prag, Dresden, Berlin och Trelleborg…
— Men till Taunitzer See kom ni alltså inte?
— Nej, dit kom vi inte. Den står inte i Baedeker.
De voro ensamma gäster i matsalen nu. De två lunchherrarna vid fönsterbordet hade gått.
Utanför klämtade dödsklockorna.
Han höll alltjämt hennes vänstra hand i sin högra.
Han lyfte upp den och betraktade ringen med smaragden.
— Det är en vacker ring, sade han.
— Ja. Jag fick den av Markus den gången jag gav honom mitt ja.
Han tänkte efter ett ögonblick, innan han sade:
