Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

dock ha lov att försöka leta sig fram till sin Taunitzer See…

Han smekte tigande hennes hand.

— Lilla Lydia, mumlade han, lilla Lydia… Så sade han:

— Hur har du det med din man?

— Mycket bra, sade hon.

Och med ett litet spotskt leende fogade hon till:

— Han är så lärorik att vara tillsammans med. Han kan och vet så mycket.

— Och du gjorde ju en stor bröllopsresa?

— Ja. Köpenhamn, Hamburg, Bremen, Holland, Belgien, Paris! Rivieran, Milano, Florens, Rom! Och från Brindisi till Egypten och pyramiderna. Där blickade tre årtusenden, eller om det var fyra eller sex — jag minns inte — ner på lilla Lydia Stille. Och så tillbaka igen och hem över Venedig, Wien, Prag, Dresden, Berlin och Trelleborg…

— Men till Taunitzer See kom ni alltså inte?

— Nej, dit kom vi inte. Den står inte i Baedeker.

De voro ensamma gäster i matsalen nu. De två lunchherrarna vid fönsterbordet hade gått.

Utanför klämtade dödsklockorna.

Han höll alltjämt hennes vänstra hand i sin högra.

Han lyfte upp den och betraktade ringen med smaragden.

— Det är en vacker ring, sade han.

— Ja. Jag fick den av Markus den gången jag gav honom mitt ja.

Han tänkte efter ett ögonblick, innan han sade:


167