Han tog hennes hand och förde den över sina ögon. Det var ingen som såg det.
Det kom ett par middagsgäster och satte sig i en soffa snett emot.
Han tog upp sin annotationsbok, tog fram den lilla blyertsteckningen och lade den framför henne på bordet:
— Minns du? sade han.
Hon böjde stilla på huvudet.
— Ja. Tänk att du har gömt det…
— I många år bar jag det alltid på mig, i anteckningsboken.
Hon vände bladet och läste sin egen bleknade skrift och därunder hans fyra versrader. Och hon satt länge tyst med blicken ut i det tomma.
— Och du fick det som du ville, sade han. Du kom långt ut och långt bort. Längtar du kanske ännu längre ut och ännu längre bort?
Hon svarade inte men upprepade bara viskande de sista orden i hans vers: höstligt det blivit sen dess…
— När skrev du detta? frågade hon.
— Det är några år sedan. Det var visst en kort tid efter mitt giftermål.
Hon satt tankfull.
— Nej, sade hon i det hon kom att tänka på hans fråga nyss, nej, jag vill inte längre ut och längre bort. Nu skulle jag vilja ändra den där raden så här: Jag vill hem, jag vill hem till mitt riktiga hem! Men jag vet bara inte var det finns. Vet inte var jag
