Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

hör hemma. Tycker jag har tappat bort mig själv. Tycker jag har sålt min själ. Men frestelsen var ju heller inte liten; han förde mig upp på ett berg och visade mig all världen! Och nu är jag en rik gammal mans fattiga lyxhustru. Och nu vet jag att det är sant som det står i visan: att långa år få gälda vad stunden brutit. Å, Arvid — att det skall vara så höstligt för oss två. Vi är ju ännu unga!

Han tog blyertsteckningen och lade den in i anteckningsboken igen.

— Ja, sade han. Det har blivit för tidig höst för oss.

Det hade så småningom kommit flera middagsgäster, och salen strålade nu i fullt ljus. Han kallade på vaktmästarn och betalade.

De sutto ännu kvar.

— Det har blivit för tidig höst, mumlade han. Men — men det kommer ju dock till sist an på oss själva om vi vill hålla till godo med hösten eller göra oss en högsommar…

Hon såg stort på honom: bryr du dig om mig — är det möjligt att du ännu bryr dig något om mig?

Hans blick sög sig fast i hennes.

— Jag kan aldrig, aldrig i tid och evighet bry mig om någon annan än dig.

Hon hade med ens blivit blek, men en blekhet som strålade:

— Är det sant? sade hon.

Han var för upprörd att kunna säga något. Han

170