av alla härligheterna i de ändlösa gallerisalarna… Jo, en tavla minns jag: en gammal florentinare (tror jag) i Salon carré: Portrait de jeune homme. Av ”Inconnu”, står det i katalogen. ”Okänd mästare.” Men Markus sade att den anses vara av — hur var det han hette? — Franciabigio, eller något i den vägen… Jag stod länge framför den tavlan. Den erinrade mig på något sätt om en, som jag en gång har känt… Markus såg att den intresserade mig och frågade mig om jag ville ha en reproduktion av den. Ja, det ville jag ju gärna.
Så åkte vi en tur i Boulogneskogen, och så dinerade vi på café Anglais tillsammans med en gammal herre från Académie des Inscriptions…
Arvid lade den lilla lappen åt sidan och fortsatte brevet.
”Du frågade mig sist, hur jag har det med min man. Det är inte så lätt att svara på det. Men jag får försöka.
Att jag inte var kär i honom då vi gifte oss behöver jag ju inte säga till dig. Han var femtioett år, och jag var nitton. Därmed är inte sagt, att han inte kunde vinna en ung kvinnas kärlek. Han hade kanske kunnat vinna min, om inte… Nå, det kommer längre fram.
Men jag kom dock att hålla mycket av honom. I synnerhet under vår långa bröllopsresa. Han har, som du ju vet, ett stort rykte som arkeolog, och ändå är han alls inte en ”fackmänniska” men har satt sig in i nästan allt möjligt och vet besked om de mest
