olika saker; och vart vi kommo under vår resa hade han framstående vänner och bekanta. Och jag kunde inte undgå att lägga märke till att han i varje sällskap alldeles naturligt blev medelpunkten. Jag älskade honom inte. Men jag var inte så litet stolt över att vara hans lilla hustru: det kan jag inte förneka. Han förde mig ut i en stor och ny värld — ny för mig…
Men — — —
Men jag var kvinna, och jag ville gärna ha ett litet barn. Och jag kunde inte undgå att märka, att han i vårt äktenskapliga umgänge (förlåt, Arvid, men jag måste ju tala rent ut!), alltid gjorde det så, att det inte kunde bli något barn. Och en gång frågade jag honom: varför gör du så? Han svarade: därför att jag inte vill ha barn. Varför vill du inte ha barn? frågade jag. Därför att jag är ett geni, svarade han; det är sagt mellan oss, och sprid inte ut det; men jag är ett geni. Och geniers barn bli ofta idioter. Därför vill jag inte ha barn. — Jag låg länge och tänkte efter. — Men, sade jag så, det kan ju tänkas att barnet kan komma att brås mera på mig, och jag är ju inte något geni… Och så behöver ju inte barnet bli idiot… Den natten — det var på ett hotell i Venedig — tror jag att min lilla Marianne, som nu är åtta och ett halvt år, blev till.
Men då jag hade kommit några månader fram i min grossess — det var efter vår hemkomst — märkte jag, att mitt tillstånd ingav honom en obetvinglig motvilja. Jag förstod det inte strax. Men han blev mer och mer retlig och nervös, allt som
180
