eller frikänna mig efter ditt höga behag. Du skall inte skriva något brev till mig, du skall bara sända mig ett korsband (en tidning eller vad som helst) som tecken på att du har fått mitt brev. Om du dömer mig och alltså inte mer vill ha något med mig att göra, skall du sätta frimärket opp och ner. Men om du frikänner mig, skall du sätta det rätt.
Arvid satt i tankar.
Han tänkte naturligtvis inte ett ögonblick på att sätta frimärket opp och ner. Men han tänkte på andra saker.
Markus Roslin. Den utomordentliga kulturhistorikern och arkeologen, vars arbeten han hade läst och följt med en lekmans stilla beundran… Kommendör av Nordstjärnan, officer av Hederslegionen, medlem av Vetenskapsakademien och ”en av de aderton”, och så vidare… Och Lydia.
— Lydia. Min ungdomskärlek. Min enda kärlek. Som alltså utan alltför många omständigheter har gjort denna vetenskapens storman till hanrej. Och som jag ändå måste frikänna efter att ha läst handlingarna i målet… Det vill säga, jag har ju bara fått del av den ena partens synpunkter… Men den andra partens lär jag aldrig få veta något om. — Män äro mera tystlåtna än kvinnor i sådana ting.
— Finns det ännu en framtid för oss två? För mig och Lydia? Då måste jag ju först och främst ha skilsmässa. Ack, det är så lätt för rikt folk! Lydia
