i många trakter av världen. Han kunde många konster. Han hade givit ut en samling reseskildringar, vilkas friska och älskvärda lögnaktighet hade förskaffat honom ett litterärt namn, och han komponerade valser som dansades på hovbalerna. Sedan han för en del år sedan fått ett arv, hade han köpt en liten egendom i skärgården, där han under jordbruket som skylt fördrev tiden med jakt på sjöfågel och flickor. Men han hade också politiska intressen. Vid senaste valet hade han varit liberal riksdagsmannakandidat och skulle kanske ha blivit vald, om han blott hade insett vikten av att markera en något klarare ståndpunkt i nykterhetsfrågan.
I bländande vit flanelldress och med en gammal smutsig stråhatt av obestämd form på huvudet hoppade han upp på bryggan och samlade kvartetten omkring sig. Notarien Lovén i tullen, en ståtlig karl, blond och rödlätt, lite fet och lite dockvacker, ställde sig i position och slungade ut ett par höjdtoner på försök. Kandidat Stjärnblom, en bredaxlad ung värmlänning med ett par skygga, djupa ögon, höll sig mera i bakgrunden. Gubben Stille och Filip slöto till, baronen gav ton, och under ”Sångarfanan åter höjes” tågade man upp till Röda stugan, där det glimmade av flaskor och glas mellan den lilla verandans humlerankor.
Det skymde mer och mer, och på den bleka norrhimmeln blänkte redan augustikvällarnas ljusa stjärna, Capella.
Lydia stod vid verandaräcket. Hon hade mest
