Nästan var och varannan dag låg det nu ett litet brev från Lydia på hans bord, när han kom till tidningen.
I ett brev skrev hon:
I går förde Markus av sig själv talet på skilsmässa. Det började med att han sade: Jag tror att du vantrivs här. Du ville kanske hellre bo i Stockholm? — Det ville jag nog gärna, sade jag. — Och varför nu det? frågade han — teatrar, sällskapsliv och så vidare? — Kanske det också, sade jag, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att jag inte älskar dig och att samlivet med dig är mig en plåga. — ”Älskar”, vrängde han med det faderliga och överseende småleende som jag med åren har lärt mig att hata mer än något annat — lilla Lydia, jag är snart en gammal man, men jag är inte någon idiot. Har jag någonsin ens frågat dig, om du ”älskade” mig? — Nej, där måste jag ge honom rätt. Den frågan har han aldrig gjort mig. Det har han varit för klok till.
186
