Så sade han vidare: Vi har ju redan ett par gånger talat om skilsmässa. Jag har tänkt mycket på saken, och jag har ett förslag att göra dig. Vår lilla Marianne kan jag inte skiljas från; hon stannar här. Men du får din frihet. Och du får fem tusen om året i underhåll, men på ett villkor: du tillbringar tre månader här vart år, två sommarmånader och en månad kring jul och nyår. Och dessa månader är allt som förut mellan oss.
Jag svarade: jag skulle bli himlaglad om du ville ge mig två tusen om året utan något villkor.
Han svarade inte, men gick in till sig och stängde dörren i lås. Som om han behövde frukta att jag skulle försöka tränga mig in till honom…
Men nu tror jag att jag har fattat mitt beslut. Dock, ännu är jag osäker…
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Redan nästa dag kom ett nytt brev:
— — — Jo, jag har fattat mitt beslut. Ingen lag kan tvinga en kvinna att bo tillsammans med sin man, om hon inte vill. Till gengäld har han naturligtvis i så fall ingen skyldighet att underhålla henne. — Men jag har en tre tusen kronor på en bank; det är mitt lilla arv efter far. Och så har jag mina smycken. Jag har fått dem, och de äro mina — och jag har ärligt betalt dem, hade jag så när sagt… Betalt dem med tio av mina bästa ungdomsår — kan
