det inte räcka? Och pärlhalsbandet är säkert värt många tusen kronor. Jag har alltså nog för flera år, och naturligtvis vill jag också försöka skaffa mig något arbete.
En sak, Arvid: du skall inte göra några anstalter till skilsmässa för min skull. Jag vill lika litet nu som då bli en börda för dig. Du har nog förut. Och jag skall försöka glömma att du har hustru och barn och en hel liten värld, som inte är min. Nog skall det väl kunna skänkas oss några ögonblick ibland, då vi bägge glömmer allt som inte är vi — vi två…
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Och efter två dagar åter ett brev:
Å, Arvid, du kan inte föreställa dig hur jublande glad jag vaknade i dag! Träden i parken stodo med grenarna tunga av gnistrande snö… Sol och hög, blå himmel! Och just som jag rullade opp gardinen satt en domherre på en gren tätt utanför mitt fönster — jag tyckte mig kunna se det röda, duniga bröstet flämta, tyckte mig se hur det lilla hjärtat pickade…
Markus har plötsligt ändrat sig. Vi ha knappt talat ett ord med varandra på de sista dagarna, och han har ätit alla måltider inne hos sig. Men i går åt han vid middagsbordet och var älskvärd och rar, som han kan vara, när han vill. Efter middagen bad han mig spela. Jag spelade ”Pathétique”. Han satt vid brasan i en stor karmstol, Marianne stod hos mig vid pianot. Det var halvmörkt i det stora rummet,
188
