bara de två ljusen på flygeln tända, och så skenet från brasan… han bad om mera musik, jag spelade ett par av Chopins preludier… Så gick Marianne till sängs, klockan hade blivit nio.
Vi var ensamma. Sätt dig här, bad han. Jag satte mig i en karmstol vid brasan. — Lilla Lydia, sade han. Du skall få det som du vill. Jag teg. Jag fann intet att säga strax, och jag ville höra om han hade något mer att säga.
Och han sade: Som det har blivit mellan oss på sista tiden, lilla Lydia — i synnerhet de här veckorna efter din Stockholmsresa före jul — kan jag inte ha det minsta tvivel om att du har blivit kär i någon. Mer skall vi inte säga om det. Men den självklara följden därav är den, att du var dag och var stund måste önska mig död och begraven. Har jag orätt? Nej, du behöver inte svara. Men jag vill inte ens indirekt vara orsak till att det kanske en dag kunde stiga upp någon farlig och brottslig tanke i ditt lilla kära huvud. Ty jag har haft dig mycket kär, lilla Lydia — har dig alltjämt mycket kär — — — Och nu skall du få det som du vill.
Jag fann inga ord. Jag tog hans hand och vätte den med mina kyssar och min gråt. Och jag kysste hans vita hår. — Det har blivit alldeles vitt det sista året.
— Och så, sade han, är det ju en självklar sak, att om du någon gång får lust att komma hit och hälsa på din lilla Marianne och ditt gamla hem, är du alltid en kärkommen gäst…
