Det gick en vecka. Så kom det ett litet vykort från Köpenhamn med Rådhustornet och Bristol och en kort hälsning. Och efter ännu några dagar ett nytt brev:
Arvid. Allt är ordnat nu. Om ett par dar är jag i Stockholm. Du skall inte möta mig vid stationen, jag har ju Ester i sällskap. Och vi måste vara mycket försiktiga — jag vill vara rädd om mitt rykte för min lilla flickas skull. Och också för Markus’ skull; han har varit ädelmodig mot mig, och jag vill inte onödigtvis vålla honom sorg. — Vi skall helst inte mötas förr än jag har fått mitt nya lilla hem i ordning. Jag vill helst ha en dubblett med gas och vattenledning o. s. v. i tamburen. — Men då!
Å, Arvid, all den längtan efter den riktiga kärleken, som ligger samlad i mig efter så många, långa, tomma år, den väntar nu på dig! — — —
Arvid Stjärnblom satt tankfull med detta brev i
handen. Han kände sig med ens så liten inför det,
som väntade honom här. Att stilla en sådan längtan
— det var nog inte någon småsak…
— Men hon är Lydia. Och jag älskar henne.
⁎
