dragit försorg om att på förhand ett par gånger tala med Dagmar om vännen Bergling. De hade träffats på Frisinnade klubben. Han var en begåvad och lovande ung målare. Han bodde på landet, någonstans åt Saltsjöbadshållet. Men han levde på ungkarlsfot och kunde inte invitera damer. Inbjudningen kom alltså inte som någon överraskning för Dagmar:
— Ja, sade hon, lycka till, och mycket nöje!
Det bjöd honom emot att gå till Lydia direkt från
hemmets middagsbord. Därför åt han under någon
förevändning middag ensam på Continental. Han
lyckades få samma soffa som han hade suttit i med
Lydia den där decemberdagen, då kyrkklockorna
ringde över salig kungen…
Han tänkte där han satt vid sin ensamma middag:
Jag är trettitre år, och hon är tjuguåtta — nej, tjugunio fyllde hon för ett par veckor sedan… Och jag älskar henne, och livet är härligt!
Och han tänkte vidare:
Och så kommer det väl ändå en gång den dag. då det bara är ett minne. Då jag sitter som gammal gubbe vid härden och stirrar in i en slocknad eld och viskar för mig själv: Dejligt, dejligt var livet ved Taunitzer See!
— Och ändå. Ändå! Behöver det verkligen vara så alldeles omöjligt, att det en gång kan bli oss förunnat att leva och åldras tillsammans? Kan det inte låta tänka sig att Dagmar kan bli kär i någon och
