Döbelnsgatans hustak snett emot kunde man se ända bort åt Kungsholmen till.
Det yttre rummet, det större, hade hon möblerat med gamla mahognymöbler. Hennes lilla mahognybyrå från barndomshemmet, en vacker liten byrå från Karl Johanstiden, stod också där. Över pianot — det var en gammal ”taffel” av det slag, som nästan börjar försvinna och som visst inte tillverkas mer — hängde i en lång rad tio eller tolv små porträtt av stora komponister, i smala, svarta listramar: Händel, Beethoven — — — Schumann, Schubert, Chopin — — — Wagner, Bizet, och till sist Grieg och Sjögren. Och ovanför dem en skiss av hennes far: den lilla röda fiskarstugan i skärgården mellan knotiga taller ”i solsken efter regn”…
— Skall jag tända ljus? sade hon.
Det var halvskumt i rummet.
— Å, inte ännu, svarade han.
Hon hade varken elektriskt ljus eller fotogenlampor. Elektriskt ljus var inlagt i lägenheten, men hon tyckte inte om det och hade inte brytt sig om att montera det. Och fotogenlampor var för smutsigt och otrevligt. På skrivbordet hade hon två gamla silverkandelabrar med tre ljus i varje. På sin gamla byrå från barndomshemmet två smala ljusstakar av gammal ”guldbrons” framför en empirspegel. Och på pianot två ljus med små gröna sidenskärmar.
— Men det börjar bli skumt, sade hon. Kan du se vad det är för ett nothäfte som står uppslaget på pianot?
