hela kvällen gått av och an mellan köket och verandan och sysslat med ”pytsar” — det var hennes gemensamma namn på flaskor och glas och allt som hörde till hushållet. Hon var ensam om serveringen — Augusta, deras gamla jungfru, som de haft i tolv år, fräste som ett hett strykjärn var gång det var främmande och visade sig av princip inte.
Och nu var Lydia litet trött.
Sång efter sång hade klingat i den stilla kvällen, interfolierad av små meningsskiljaktigheter mellan tenorerna, som åter bilagts vid klangen av glas, fyllda med tre slags läskande spritdrycker. Nu sutto sångarna bänkade i stilla frid på verandan. Lydia stod och såg ut i den grånande skymningen, hon hörde på männens samtal och hörde det likväl knappt, hennes ögon hade blivit stora av tårar och hon kände det med ens så tungt om hjärtat. Hennes älskade tycktes henne alltid så långt borta, då hon såg honom samman med andra män. Och likväl satt han där knappt tre steg ifrån henne.
Hon hörde faderns röst:
— Har du varit på utställningen, Freutiger?
Det var den stora utställningssommaren 1897.
— Ja, jag tittade in där ett tag i går, eftersom jag var i stan. Och efter gammal vana — jag har ju sett minst hundra kolossala världsexpositioner — frågade jag strax jag kom in: var är magdansen? Fanns ingen magdans! Jag höll på att svimma. Så ramlade jag in i konstutställningen. Apropå, har du något där?
16
