efter en. I väster tindrade Venus helt nära den mörkvioletta skyn, och i söder, borta över Kungsholmen, lyste den röda Mars.
Hon satt med hans högra hand mellan bägge sina händer.
— Säg mig en sak, sade hon. Hur gick det till med ditt giftermål?
Han svarade, litet undvikande:
— Det gick väl till med det som med så många andra giftermål. Mannen behöver en kvinna, och kvinnan behöver en man. Och hon var en vacker ung kvinna. Och hon är det ännu.
Lydia satt länge tyst med blicken ut i det mörknande blå.
— Jag har ju aldrig sett henne, sade hon så. Och jag vill helst aldrig se henne. Är hon ljus eller mörk?
— Ljus.
— Ja, det gör detsamma…
De sutto bägge tysta.
— Det är sant, sade hon, jag har ju rent glömt att tacka dig för det du skickade mig i förmiddags. Men det står uppställt på ett bord inne i sängkammaren.
Han hade skickat henne några franska päron, några klasar blå vindruvor, litet konfekt och chokladpraliner och ett par flaskor Haut-Sauterne. Han hade först frågat henne vilket vin hon tyckte mest om. Hon hade svarat att hon inte alls brydde sig om vin. Men om det nödvändigt skulle vara, tyckte hon mest om Haut-Sauterne.
