— Och minns du att du svarade: jag älskar henne på lutherskt vis?
— Ja.
— Och att jag frågade: vad betyder det?
Arvid Stjärnblom tänkte efter.
— Jo, sade han, jag minns det mycket väl. Doktor Mårten Luther hade för snart fyra hundra år sedan den åsikten, att den sanna kärleken uppstår av sig själv mellan äkta makar, när de göra naturens och kärlekens gärningar med varandra. Och det kan möjligen vara något i det. Men inte mycket.
Lydia satt länge tyst.
— Nej, viskade hon, nej… Inte mycket…
Han sade:
— Nej, det leder tanken på Zinzendorffarnas — ”Brödraförsamlingens” — metod ett par hundra år senare: inom den sekten brukade man dra lott om hustrur och män. Lottens utslag betydde Guds vilja. Men sådant som böjelse och begärelse och kärlek, det härrörde från djävulen. Och kärlek hörde för resten enligt Luther bara hemma i äktenskapet. Utanför äktenskapet var det inte kärlek, utan otukt och hor och allt möjligt fult och noterades till extra hög temperatur i helvetet…
Lydia hade med ens blivit blek. Men en blekhet som lyste.
— Kom, sade hon. Mig får du älska på hedniskt vis!
Hon ledde honom vid handen in i sängkammaren och tände två ljus framför en spegel.
