Två ljus. Han fick en förvirrad idé om att det var någon slags religiös ceremoni.
…Det var inga rullgardiner att fälla ned; hon hade ännu inte skaffat sig några. Och det behövdes inga. Det fanns inga grannar mitt emot som kunde se in till dem. Det fanns bara ett kyrktorn av rödspräckligt tegel, och kyrkogårdens trädskelett — stora, gamla — och en mörkblånande marshimmel och två stora stjärnor. Men nu började också de mindre tändas, en efter en…
Och långsamt, dröjande, började hon lösa upp sina kläder.
— — —
Ett litet rum med en stor säng. Två tända ljus framför en spegel. Och ett fönster ut till oändligheten och stjärnorna.
Han sade:
— Lydia. Jag tänkte på något, då jag var på väg till dig.
— Vad tänkte du på…?
— Jag tänkte: är det verkligen så alldeles omöjligt att du och jag en gång kan komma att få leva och åldras tillsammans? Och att jag en gång kan få dö med huvudet i ditt ljuva, ljuva sköte?
Hon svarade, upprätt i bädden satt hon:
— Du har ju en hustru, som du älskar ”på lutherskt vis”.
Han sade:
— Jag kan väl bli skild från henne en gång i tiden. Det är omöjligt just nu. Hennes far har varit för-
200
