mögen, men är ruinerad och fattig nu. Ja, det har jag ju berättat för dig. Det skulle se för illa ut om jag sökte skilsmässa just nu.
— Ja, ja, sade hon. Det har jag ju inte heller på minsta vis begärt. Du sitter fast, det vet jag ju. Och jag får ta vad jag kan få. Och jag älskar dig. Och jag har ju inte gjort några villkor, du har inte tagit mig ”under äktenskapslöfte”… Och vi får foga oss i det som det är… Jag är glad att jag har fått igen mitt namn och mig själv: att jag åter en gång har blivit Lydia Stille. Jag tycker att jag har fått igen något av mig själv, något som jag hade tappat, eller slarvat bort… Såg du min lilla mässingsplåt på dörren? Lydia Stille står det på den! Ingenting mer, ingenting annat! Och annat skall det heller aldrig stå på min dörr — varken Roslin eller Stjärnblom eller något annat!
Han låg tankfull.
— Jag fäster mig inte nu så mycket vid ett namn på en dörr, sade han. Men jag drömmer ibland om en framtid för oss två. Oss två tillsammans. Och vad jag ville veta var, om du också drömmer i den riktningen. — Men det gör du alltså inte.
Hon viskade i natten:
— Jag älskar dig.
— — —
De hade bägge sovit eller legat i en slags dvala, då hon väckte honom:
— Är du hungrig? frågade hon.
— Är du?
