— Ja. Och det finns proviant.
Hon steg upp och svepte om sig en morgonkappa. Och efter en stund hade hon dukat upp smör och bröd och kallt revbensspjäll och ännu mera. Och det fanns ännu mycket kvar av de franska päronen och de blå druvorna och konfekten. Och de hade inte tömt mer än den ena flaskan Haut-Sauterne.
— Klockan är bara halv ett, sade hon.
Han fyllde glasen. De skålade muntert:
— Skål, bror Bergling! sade han.
Hon var nära att få vinet i galen strupe av skratt.
— Medan jag skrev det där brevkortet, sade hon, blev ”Hans Bergling” nästan en levande människa för mig. Jag fick till och med en föreställning om hur han ser ut: han är liten och satt, han har tjockt, borstigt, svart hår och grågula, hängande mustascher. Och han har färgklattar på kavajen.
— Skall vi inte ge honom ett litet pipskägg också? föreslog Arvid.
— Nej, svarade hon tankfullt, nej, det passar inte med hela hans typ.
— Men har vi inte för resten, sade Arvid, egentligen stulit ”vännen Bergling” ur en novell av Anatole France? — ”Putois”?
— Det har jag inte tänkt på förr än nu, när du säger det. Men det är inte omöjligt. ”Vännen Bergling” påminner verkligen litet om Putois…
De två ljusen framför spegeln hade nästan brunnit ned. Hon hämtade två nya ljus, tände dem och släckte de nedbrunna.
202
