som man tänker sig och som inte finns. Och kan man ens tänka sig den? Kan man ens tänka sig en ständig, evig lycka — evig måste den ju vara, annars skulle den förgiftas av tanken på slutet… Dina ädelstenar och pärlor skänkte dig ju inte lyckan?
Hon log blekt.
— Nej…
— Men när författaren till ”Johannes Uppenbarelsebok” skall skildra den eviga saligheten, skildrar han den i form av en stad — han var tydligen stadsbo — som svävar ned från himmelen, ett nytt Jerusalem, där husen äro av rent guld, stadsmuren av jaspis och de tolv stadsportarna av tolv olika slags ädelstenar och halvädelstenar. Så fattig är människans fantasi när det gäller den högsta lyckan, den eviga saligheten.
De tego bägge.
— Fryser du inte? frågade hon.
— Jo litet, sade han.
Och de kröpo till sängs igen.
⁎
