Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/210

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Det var så vackert denna vår i slutet av mars och början av april. Det var något i dagrarna, i stämningen och luften, som erinrade honom om någon vår för länge sedan… Kanske om den vårdagen för tio år sedan, då han gick i Kungsträdgården med Filip Stille, och salig kungen gick förbi. och han träffade Freutiger på Gustav Adolfs torg och följde med honom in på Rydberg, och läste en förlovningsannons i Aftonposten…

En av de sista dagarna i mars gick han, det var vid femtiden, Drottninggatan uppåt på väg hem. Han hade nyss mött Lydia — hon gick på andra trottoaren, och hon hade fröken Ester med sig — och de hade växlat en liten stel och formell hälsning.

Han stannade framför en juvelerares fönster. I ett hörn av fönstret låg en liten nål av silver eller kanske platina med en blodröd sten, som för hans ögon såg ut som en rubin. Han läste på prislappen: 18:50. Platina är det alltså inte, tänkte han, på sin höjd silver. Men stenen? Den var för billig att vara en rubin och för dyr att vara en glasbit. Han blev nyfiken och gick in och frågade, vad det var för en sten. — Det är en sammansmält rubin, blev svaret.


206