Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Nej, den är halväkta. Kemisterna ha hittat på ett sätt att smälta ihop en mängd mycket små rubiner, så små att de knappt ha något värde var för sig, till en större. Det kallas ”sammansmält” rubin.

— Så lustigt! sade hon. Men då är det ju omöjligt att skilja den från en riktig rubin?

— Omöjligt vet jag inte om det är, men jag kan det inte…

Och de pratade om litet av varje. Om ”farbror Lundström” och andra släktingar. Och Dagmar sade:

— Det var då roligt att äntligen en gång igen få se dig på gott humör. Du vet visst inte själv hur tvär och omöjlig du har varit de här sista månaderna. Och skall vi inte någon gång bjuda Bergling hem till oss?

— Jo — ja — jo, det borde vi kanske göra…

Men han tillade efter en stund:

— Hans Bergling är en ganska konstig kropp. Han bryr sig bara om två saker här i världen: måla och supa. När han har fått några glas, börjar han tala filosofi. Och han är formligen plågad av fruntimmerssällskap, han vet inte hur han skall uttrycka sig i damers närvaro, vet inte vilka ord i svenska språket som äro tillåtna i damsällskap och vilka som äro otillåtna… Han är mycket artig mot damer; han bockar sig djupt för dem så att hans tjocka, svarta hår faller honom ner i ögonen, medan hans små grågula mustascher dryper av punsch eller visky. Han är som sagt en konstig kropp. Och jag vet inte om han skulle känna sig riktigt hemmastadd i vår

208