talades av parter och meder och elamiter, och de som bodde uti Mesopotamien och i Judéen och Kappadocien, Pontos och Asien, Frygien och Pamfylien, Egypten och i de Libye landsändar vid Cyrene, och de utlänningar av Rom, judar och proselyter, kreter och araber…
Arvid kände Lydias huvud stilla sjunka ned mot hans skuldra. Och han kände sig också själv litet sömnig. Han kunde dock ännu uppfatta, att prästen hade kommit in på det moderna tungomålstalandet:
— Ingalunda, sade han, kunna vi som kristna betvivla allsmäktig Guds förmåga att den dag i dag är göra samma under som då, eller andra, eller liknande. Men Gud gör inga meningslösa underverk. Han skänkte genom den helige andes nåd apostlarna den gåvan att kunna tala till alla de främmande folkslag för vilka de skulle förkunna Ordet. Det kunde blott ske genom ett under — ett i sanning stort och skönt och meningsrikt under! Men om en svensk man, som förkunnar Ordet i en församling av svenska män och kvinnor, därunder plötsligt börjar tala mesopotamiska, då är det visserligen — förutsatt, att det verkligen är mesopotamiska, ett språk, varom även de lärdaste i vår tid blott äga ringa kunskap — ett under; men ett under, vars mening och betydelse det icke är lätt att inse — — —
Även Arvid började så småningom nicka till… De hade inte sovit mycket den natten.
De väcktes av mäktigt orgelbrus. Och de stämde litet yrvakna in i psalmen:
212
