Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/217

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Helge Ande! Hjärtats nöje,
bästa skatt och högsta tröst!
Du till andakt själv mig böje,
då jag helgar Dig min röst.
Överallt ditt tempel står,
där du heligt offer får;
låt min själ därtill utväljas,
att Du må i henne dväljas.

Kärlekseld och nådens källa,
vishets brunn och sannings And,
du kan samvetet friställa,
när det tärs av syndens brand.
Giv min anda vittnesbörd,
att av Gud jag varder hörd.
som ett barn utav sin fader;
så är jag förnöjd och glader.

Du äst nådig, mild, saktmodig
som en duva, men flyr bort
ifrån den, som vred och blodig
har ett sinne stolt och stort.
— — — — — — — — —
— — — — — — — — —


Efter gudstjänsten tittade de litet på Sten Sture den äldres grav och biskop Rogges tofflor och några andra historiska saker. Och utkomna på kyrkogården satte de sig på en bänk i skuggan av domkyrkans gamla röda tegelmurar. En begravning, en fattigbegravning, med en blek och finnig ung präst och några få fattigt klädda sörjande gingo förbi dem.

213