Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/218

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Och Mälarviken låg blank och stilla, och himlen var blå och tom och inga skyar syntes.

— Säg mig, sade Lydia, hur hänger det egentligen ihop med ”den helige ande”?

— Ja, sade Arvid, det är inte så lätt att säga i få ord. En treenighet, bestående av fader, moder och son, finner man spår av i nästan alla de forntidsreligioner, som ha varit med om att frambringa det som nu kallas ”kristendomen”. Men de ”första kristna” voro besatta av kvinnohat och kvinnoförakt — av orsaker som jag inte minns… Det bjöd dem emot att ge en kvinna plats i gudomen. Jungfru Maria, gudamodern, skulle ju annars ha varit självskriven. Men hon var kvinna och alltså utom räkningen. Men en treenighet skulle det vara. Och så inkallades den helige ande som suppleant: det skedde på ett kyrkomöte. Och sista fashionable news från himmelriket lyder så här: En syndare dör och går upp till himmelrikets port och knackar på och säger till sankt Peter: ursäkta, jag skall egentligen inte hit, jag skall till det andra stället; men kan jag inte få titta litet genom en glugg? — Jo, mycket gärna, säger sankt Peter. Och han pekar ut de mest framstående personligheterna och säger: Där sitter Gud fader, och där är Jesus, och så vidare… Men, frågar syndaren, som egentligen skall till det andra stället, men vem är den herrn där, som sitter litet avsides och ser så trist och melankolisk ut? — Det är den helige ande, säger sankt Peter. — Men varför ser han så ledsen ut? Då viskar sankt Peter i

214